Arkiv för oktober, 2018

Reflektioner från en blivande mor

Det är något som händer inom mig nu, kanske är det hormonellt – än mer existentiellt. I ett land utan regering, i en värld av klimathot och i ett liv och arbetsliv där många tycks ställa sig frågan “vad är meningen med allt det här” så har även jag börjat fundera på den saken. En ganska stor fråga att bära så jag var tvungen att skriva ner vad jag kom fram till. Kanske kan mina slutsatser även ge mening för dig som läser det här.

Den som skapar ett liv eller alla vi som bestämmer oss för att ingå i ett föräldraskap har också ett ansvar för att ge det liv vi skapar de bästa av förutsättningar. Jag vill vara en förebild som lär den ofödde sonen att stå stadigt på jorden med fokus på det som betyder något egentligen. För nog håller du med om att vi människor ägnar oss åt en hel det av det betydelselösa, stundom fördärvande och vimlar in i beteenden som för oss bort i från kontakten med oss själva och från varandra. 


Den summerande slutsatsen på frågan om meningen med livet är att vara rädd om dig själv, allt och alla du möter och att det är det enkla som är det geniala. Låt mig förklara. 


 

Min ofödde pöjk – vi tar det från början


 
Sett till det stora hela är ditt liv på denna planet i universum bara en liten blinkning av tid. När du dör blir du aska, daggmaskmat och ett minne. Kanske en energi i en annan form men mest av allt tror jag att du blir… ingenting. Inte för att verka negativ, du är ju inte ens född… men vid närmare eftertanke så är det nog så att ”this is da shit”. Du får det liv vi ger dig. Det är din biljett, ditt grässtrå av obestämd längd och din möjlighet.

Att du i huvud taget blev till är ett mirakel. Du är en vinnare av flera miljoner spermiekonkurrenter och ett resultat av alla slumpar som blev till kärleken till din pappa. Om du visste hur krångligt det kan vara att träffa en livspartner. Det är så krångligt att det inte ens finns ett nobelpris i den kategorin. Inte ens vetenskapsmännen kan förklara konsten att hitta kärleken. Men jag gjorde iallafall det tillslut. Bra va! 

Gå dit du vill. Inte dit du tror att du borde gå

Jag är ledsen att säga det, men trots allt detta magiska som är att få ett liv så väljer mänskligheten, den du snart ska vara en del av att få hjärtklappning och igenkorkade kranskärl för att tunnelbanan är tre minuter sen. En dag hoppas jag att du precis som jag vågar ifrågasätta. Gå dit du vill. Inte dit du tror att du borde gå. 


 
Jag minns själv en period i mitt liv för ett handfull år sedan. Jag kände mig som Pippi Långstrump instängd i en värld av bara Tommy och Annika, en metafor inspirerad av Jonas Gardells sommarprat från 2013. Jag jobbade för mycket, tränade för lite, var ensam privat och fyllde mitt liv med yta istället för innehåll. Jag sa ja till det mesta, trodde att sociala medier var sant och försökte ha alla bollar i luften samtidigt som ett världsmästerskap i jonglering.

Jag gjorde allt för att passa in och leverera på den instruktionsbok som samhället och omgivningen gett mig. Masterutbildning och uppsatser med högsta betyg. Karriär i Kungsträdgården. Kostym. Nespressobryggare. Guldkort på träningscentret. Utfallssteg. Tillgänglig. Stresstålig. Inte sticka ut. Anpassa sig. Vara till lags. Använda väl valda ord. Semester i juli och sovmorgon på söndag. Inte klättra i träd. Inte dyka i grottor. Akta dig för mörka skogen. Kör försiktigt. Ha svarta kläder. Verka unik. Nu ska vi ha det trevligt. “Jaså, har du också ett parti viner som ligger och lagras i ditt namn i Provence? Så ljuvligt. Då öppnar vi det och njuter av vårt liv och sen går jag hem och sätter in min bettskena.”
Nä, förbannat.

Vet du hur det gick? En dag glömde jag mitt eget efternamn. Jag kunde inte komma på det, så jag hittade på. Jag sa “Jo jag heter Blomquist”. Inte ens nära det sanna svaret: Almberg. Men det fick duga.

Inom mig ringde alla klocktorn samtidigt, som inför en högmässa: Det är dags att ändra ditt sätt att leva, vara mer rädd om dig själv och kanske har du också ork att fokusera på att utveckla andras sätt att vara och leva. Och högmässans monotona ringningar omvandlades till en rebelliskt tonsättning av “Här kommer Pippi-långstrump”. Och så startade jag företag, och började föreläsa om intern kommunikation, självledarskap, arbetsliv och kreativitet, och så började jag måla, och så föddes drivkraften till det som idag är jag.


Min ofödde son: Jag vill inte vara med i allt det där som kallas norm och status. Ett liv av status är inte det liv jag vill ha. Jag vill ha ett liv där statusen är livfull. Jag vill ge dig detsamma. 


 

Det enkla är det geniala

Min ofödde son. Det som slår mig, mer för varje dag, är att det enkla är det geniala. Hur svårt ska det vara egentligen?


 
Att vara lite så där lagom lat. Ta tillvara på årstiderna. Glida fram på isar i skärgården om vintern eller klä av sig naken och slänga sig i en sjö om sommaren. Gå hem klockan fem, senast. Säga nej. Leverera 95 %. Skolka från det meningslösa mötet och istället boka träff med sin älskade och hångla i ett gatuhörn. Bestämma sig för att det egna värdet inte handlar om vad du gör – utan vem du är. Lyssna lite oftare till treåringarna runt om oss som säger ”men huta hitta i hin helefon hela hiden – jag vill leka kujjagömma”.

Tända en brasa i en skog. Titta på kåta grodor i en sjö när det våras och plocka upp deras ungar i handen när det går mot höst.

Fotograf: Jessika Jarl

Jag önskar att du kommer ut snart så jag får visa dig vad jag vet. Kanske hjälper du mig att återupptäcka en del av det enkla som jag missat. Som nyckelpigorna. Jag vill visa dig nyckelpigorna.

/Din blivande mamma

Ps. Tack till www.pixabay.com för alla fina bilder

Livet från en annan vinkel

Om några veckor ska en son komma till oss, om allt går som det ska och om storken hittar rätt adress. Livet, det är intressant att byta plats i livet. Just nu är jag sjukskriven på heltid. Kroppen värker och så har jag ätit för lite spenat så blodvärdet behöver komma upp sig. Så jag sitter här hemma på Värmdö och tittar på hösten som rullar in. Löven som går från orange till brunt och så noterar jag förvånat grannens extremt röda äpplen som fortfarande sitter kvar när de flesta andras har ramlat ner. Mina sociala flöden är fullproppande av prestation och leveranser. Själv ska jag kanske, om fötterna inte gör för ont laga ihop en köttfärspaj. Det är ett identitetsbyte att gå från platsen “nu ska jag förbättra arbetslivet, tala för folket och hinna med så många föreläsningar det går” till den tid som är nu. Det skaver lite. Då och då undrar jag det alla egna företagare undrar, finns marknaden kvar sen? Glöms jag bort mellan amningskudden, zinksalvan och den nya vagnen från Emmaljunga? Det är bara tankar – sådana som kommer och går. Kanske viktigt att bara låta alla tankar flöda. 

När jag föreläser pratar jag ofta om vikten av att ta paus. I vardagen, var dag. I pausen föds kreativiteten, idérikedomen och framåtrörelse. Pausen är en förutsättning för kraft. Det ligger något i det. Mitt i rörelsen för att få upp benen i ett perfekt högläge i soffan kommer jag på nya saker. Tankar som jag vet kommer betyda något sen. Som tanken som kom förra veckan. I tio år har jag utgett mig för att jobba med intern kommunikation men det är inte helt sant kom jag på nu. Oups! Det som verkligen intresserar mig är relationer. 

Min drivkraft är inte kommunikation i sig, drivkraften är att vi ska vara mer rädda om själva och varandra. Kommunikation är inte målet, det är vägen till starka relationer. Vi-känsla, förtroende och må-bra-kapital. Livet är så himla kort, arbetslivet likaså. Vår relation till oss själva, våra medarbetare eller till vår ledare utgör bottenplattan för trivsel, arbetsglädje, engagemang och således också resultat. Så, jag är en “lovemaker” snarare än en kommunikationskonsult. Är inte det en vacker tanke? Vi får se vart tankarna leder. Nu ska jag ingenstans, och ingenting behöver bli någonting annat än vad det är även om tanken om att tydliggöra vad jag menar inspirerar mig.  

Min bästa stund om dagen är när jag tänder ett doftljus av sandelträ, hunden är rastad och Andreas kommer hem och klappar på mig. I mitt tillstånd förstår jag mer om att kroppen behöver kramar för det utsöndrar lugn, vi kallar det oxymedicin hemma. Ett annat ord för oxitocin och endorfin. Nära livet på nått sätt är tiden som är nu. Små saker är vidunderliga. 

Ha en fin dag, den är din.

Anna