Till dig, den lätt utbrända, trötta och ledsna kommunikatören. Hon som försöker vara en tusenkonstnär med och jonglera med bollar som ingen annan vill ha. Hon som säger JA för att hennes servicekänsla är så hög. Hon som säger JA för att alltid vara lojal och göra sitt bästa. Hon som åker helikopter och ser hur helheten skevar. Hon som har öron bland medarbetarna och hör det ledningsgruppen inte vill höra. Hon som försöker få en plats i ledningsgruppens rum för att berätta vad hon ser och vet. Hon som inte har en röst för ledningsgruppen tror fortfarande att hon är sekreterare.
Hon som vet vad som krävs för att skapa professionellt innehåll. Hon som står för kvalitet när någon säger ”det är väl bara att göra en film”. Hon som bär kunskapen om vad som krävs för att uppnå äkta beteendeförändring samtidigt som någon i ledningsgruppen skickar ut ett mejl om den stora förändringen och hoppas på det bästa. Hon som ska coacha andra, projektleda, hantera kriser, har allas blickar på sig. Hon som mitt i allt får frågan om att boka bussen till konferensen. Hon som vet att utan kommunikation sker ingen gemensam framåtrörelse. Hon som vet att ledare som inte kan kommunikation inte kan kallas för ledare. Hon som vet betydelsen av strategier, långsiktighet och kompetens. Hon som sitter på kreativa lösningar så värdefulla att de inte ens kan mätas i pengar, effekterna finns i medarbetarnas glädje och känsla av mening.
Till dig som kände igen dig i det här vill jag verkligen slå ett slag för betydelsen av att du har gränser och integritet i din yrkesroll. Ja, jag kallar dig HON för så är det med vårt yrke. Den är dominerat av hjälpande kvinnor. Var rädd om dig. Ha en tydlig färdplan för ditt arbete. Håll kurs och höjd. Och gör inte många tusen små uppgifter som andra kunde ha gjort för att vara snäll. Låt ingen lägga tegelstenar på dina axlar. Kram till er alla kommunikatörer där ute som behöver gränser. Gör inte fuck you utåt men det är nog inte så dumt att ha ett inre fuck-you-finger att ta till ibland!