Digitalisering har förändrat världen. Vi har fått snabbare kommunikation, ökad tillgänglighet och en effektivare vardag. Men vad händer när pendeln slår för långt? När vi börjar märka att vi också förlorat något på vägen – det mänskliga, det genuina mötet, samtalet som inte kan ersättas av en chattbot?
Kanske är det dags att reflektera över nästa steg i vår utveckling – analogisering. Ett medvetet återtåg mot det som gör oss mänskliga: kontakt, närvaro och samtal ansikte mot ansikte. Vi lever i en tid där ensamhet är en folkhälsokris, där algoritmer styr våra val och där vi allt oftare frågar oss själva: “Var är människan i detta?”
På arbetsplatser ser vi redan tendenser. Fokus skiftar från system till relationer, från effektivitet till empati. Organisationer inser att kultur inte byggs med verktyg utan genom möten. Och i samhället börjar vi förstå att digitalt engagemang aldrig fullt ut kan ersätta känslan av gemenskap i ett rum.
Jag hoppas så innerligt att detta också kommer prägla politiska beslut framöver. Att bygga broar, inte murar, kräver att vi lyfter blicken från skärmen och möter varandra med öppna sinnen. Digitaliseringen är här för att stanna – men den behöver balanseras. Det är inte en fråga om antingen eller, utan om både och.
