Mormor fyller 100 år – det här är mitt tack till dig. Vad är mer aktuellt än att dagen till ära dela den fantastiska händelsen att min mormor fyller 100 år? Nu ska ni få ta del av något som också mormor får ta del av denna dag, hennes livsruna. Den är till för att delas för vet ni, mormor är en väldigt speciell person. Tack mormor!
I tidningen finns dödsrunorna. De stora orden och hyllningarna till den som dött. Jag har länge tänkt på att det är så konstigt att de vackraste tacken till en människa först kommer efter att den människan är död.
Är det inte en bättre idé att tacka den som betytt mycket när den människan fortfarande lever? Jag tycker det.
Därför min älskade mormor Astrid Helena Ytterström har jag skrivit en livsruna till dig. Ord som jag vill att du läser och tar in i ditt hjärta nu när du fortfarande lever.
Sen, den dagen då du dör skriver jag nog något enklare för att berätta att du inte längre finns.
Vad tror du om:
”Hon är död idag men de flesta andra dagar levde hon för fullt”?
Tack mormor
Tack för att du alltid funnits nära, men det allra största tacket ska du ha för att du lärt mig att känna tacksamhet.
Du har trots det ibland mörka som blev delar av ditt liv haft förmågan att se det vackra i livet. Som blommorna, barnen, skrattet och fjärilarna. För att alltid påminnas om dig har jag som du vet låtit tatuera in ett litet ”Tack” skrivet i din handstil på min högra handled. Min första och troligen enda tatuering.
Vad som än drabbar mig och med vilket humör jag än vaknar ska jag titta på min hand och minnas dig.
Du har alltid varit nära
I början, när vi var riktigt små fanns du alltid där, precis som du fanns för resten av livet. Du var mitt dagis, min barnvakt, min kompis i sandlådan, min gumma bakom cykeln när jag försökte balansera utan stödhjul, den som hojtade med en svag finsk brytning ”akta akta”.
Du var rabarberkräm med fet mjölk efter skolan, köttfärsbiffar med krämig sås och du var smörbakelser om julen med plommon i mitten. Just de där smörbakelserna var väl aldrig någon favorit men att se dig göra dem och tycka att resultatet blev sådär, hörde till.
Du var tålmodigheten i vinbärsbuskarna, varje bär skulle tas till vara och av det busken bar hjälpte du oss att safta och sylta. Du var blommorna.
Innan de där enträgna hjärtinfarkterna kom så var du en svag doft av gula Blend. Fimparna samlade du i en gammal sillburk med sand i botten som du hade på altanen hemma hos oss. En gång ville jag testa jag med så jag tog en tändsticka och tände på en av dina gamla fimpar. Det smakade surt. Och när du kom på att jag också luktade fimp så hytte du åt mig med fingret och ditt permanentade hår liksom reste sig en våning.
Du bar skor med korksula och kläder från damavdelningen på Domus. Jag minns dig så väl i dina stora trosor och i det långa nattlinnet när du sov över. Dina fladdriga överarmar kallade du för ”gäddhänget” och jag minns känslan av att hålla handen på det bomullsmjuka skinnet och veta att där fanns tryggheten.
För dig har inget varit omöjligt
Du var alltid med. Tanten som hoppade upp på kamelryggen i Saharaöknen. Du som skrattade högt och gav upp när vi försökte lära dig att spela kort. Du var den som aldrig ville berätta om det som varit, eller förresten, du kunde ändra dig men först skulle du ha den där whiskyn.
Då kunde jag höra dig berätta om bomben från Ryssarna som skulle till Finland men som föll fel, in i källare i ditt hus. Eller om inbrottstjuvarna i din affär i Övertorneå som ingen hade tid att haffa så du la själv ut mjöl på golvet och säkrade spår. Hela livet har du kallat polisen för Länsfiskalen. Många år trodde jag att Länsfiskal var en fisk tills någon berättade att det är en konstapel.
Dina berättelser är vår allas historia
Tiden stannade och luften i köket stod stilla när du berättade om människorna på andra sidan gränsen, finnarna som inget hade under andra världskriget. Jag tyckte redan som liten att du var världens coolaste när du berättade hur du smugglade kaffe i mjölpåsar så att finnarna också fick sig en kopp.
Hade jag riktigt tur kunde du berätta om kärlekarna. Den stora, den andra och det som blev. Av dig min älskade mormor har jag lärt mig att hålla huvudet högt. Det verkar du alltid ha gjort. På senare år kroknade ryggen din, den krökte sig likt en törstig snittblomma.
Men huvudet sjunker aldrig ner, det sitter där på sin tron. Stolt.
Klok som en bok och nyfiken i en strut
Du har alltid trots din ålder varit så snabb i tanken. Nyfiken som bara den. Så många gånger jag funderat över hur en gumma som knappt har hörseln kvar ändå lyckas veta allt om allt. Politik, skvaller, mina jobb, släkten, kändisar och om vilka frön som ska planteras om våren.
Arg blir du sällan, snarare bekymrad. Ditt redan ganska rynkiga ansikte brukar få en ännu rynkigare min när jag till exempel berättar om arbetslivet i Stockholm. Ibland skattar du rakt ut åt vansinnet, andra dagar har du sett lite ledsen ut.
Som den gången då jag var hemma en jul. Utan att jag märkte det tog du din rullator in i klädkammaren, där hämtade du ner den varmaste av yllefiltar, som du la över mig i soffan. Och så sa du på sitt särskilt bestämda vis ”nu ska du vila lilla Anna, och ta en mandarin”.
Lappgumman Helena
Du har också lärt mig att använda min intuition. Alla som känner dig vet att du är en riktig lappgumma som vet mer om sakers tillstånd än vad den logiska världen berättar.
Just för att du står så nära det andliga, det stora i existensen och allt som är magiskt finner jag det högst troligt att du, om ett tag, när det är dags blir en ängel.
Jag hoppas det.
Jag ska fråga efter dig när jag behöver det.
Sammetsfåtölj och årgångswhisky
När du inte är nere och hälsar på oss, tror jag att du kommer att sitta högst upp på ett moln i en sammetsfåtölj med fotpall. Bredvid dig kommer du ha ett litet bord med ett korsord och en årgångswhisky. Mest troligt kommer du känna sig lite genererad för att du fått den snyggaste och mjukaste fåtöljen av alla i hela himlen. ”Nå, men inte ska jag väl sitta så här fint” kommer du mumla.
Jo mormor. Den dagen du dör vill jag att du hyllas i den vackraste av stjärnhimlar. För du kommer att bli en helt speciell ängel precis så som du var på jorden.
Håll huvudet högt.
Jag lovar att ta hand om mamma så som hon tog hand om dig om hon behöver det, så du vet.
Jag älskar dig!
Anna