Vi är en del av något större. Det finns ett medvetande som vi inte alltid förstår men som då och då gör sig till känna i små subtila signaler. Känner ni igen er? Ofta tänker jag för mig själv ”vad vill universum med att göra så” eller ”vad ska jag lära mig av det här?”. Just medvetenheten om att allt inte handlar om mig gör mig lugn. Det är en magi som omger mig och kanske handlar alltihop om att lyssna till budskapen som skickas till dig?
Jag gjorde det här om dagen. Lyssnade på budskapen alltså. Mitt kontor är i min ateljé. Ett skrivbord av vitmålat trä bakom ett draperi bredvid mitt staffli. Jag tycker om att ha allt samlat. Dagarna då jag inte står inför grupp eller är ute och reser kurar jag ihop mig här och gör lite av varje. Min ateljé eller min lekstuga, mitt egna rum i världen ligger i ett hus från 1904. Här är det vackert men också lite skavt. Exempelvis finns inget nät ännu installerat över luftventilen. Med andra ord har jag en öppen entré från väggen, rakt ut i himlen. I början av veckan fick jag påhälsning av en duva. En vanlig torgduva som satte sig rakt i luftkanalen och kikade på mig. Genast fick jag feeling och tänkte att nu kommer duvan här med budskap om kärlek och frihet. Alternativt tänkte jag att det kanske var farmor eller någon annan av änglarna som lämnat jorden. Så, jag tordes inte göra något för ett skrämma duvan, jag sa mest hej och lät den hållas. Osmart visade det sig. Jag har varit ute och rest i veckan och i flera dagar har jag tydligen haft en inneboende. Idag när jag kom till ateljén var det bajs exakt överallt, grönt bör tilläggas. Och duvan hade myst in sig, och sen inte hittat ut. Den var så rädd. Jag fick för första gången i mitt liv ta en grå torgduva i händerna och släppa ut den genom fönstret. En sådan lycka när vingarna öppnade sig och den var fri. Och jag stod kvar med en skurhink i handen, fjädrar överallt och en förundrad känsla, ”vad ville universum med att en duva bajsade på min musmatta?”.
Ha en skön helg alla.
Anna