Jag började året med att skriva vad jag önskade av 2020. Storslagna drömmar. Resor och upplevelser. Jobbmässigt skulle jag positionera mig lite till, kliva fram tydligare som föreläsare och hitta fler roliga kunder. Jag hann med att ta nya pressbilder och investera i en ny hemsida. Målet var att öka omsättningen och hitta en bra balans i livet så att jag trots det hade tid över till min son. Jag var nöjd, på gång och tillfreds.
Någon gång vid sportlovet började medierna rapportera om djurmarknader i Kina och bilder från människors lidande kablades ut över världen. ”Tråkigt med så många döda på andra sidan jorden” tänkte jag men sen var det inte så mycket mer med det. Jag reste runt i norra Sverige och föreläste och minns tydligt grabbgänget som klev på planet i Arvidsjaur och som satt och planerade sin nästa skidresa. Ett citat fick mig att skratta inombords ”Nä int kan vi åk till Italien där ha de ju snuva”. Det skulle dröja några veckor innan jag satta det skrattet i halsen.
Fler och fler blev sjuka i Stockholm. Jag ignorerade initialt och fokuserade på att det här med Corona nog ändå inte gällde mig. ”Jag är ung, tillhör inte någon riskgrupp och det går nog över snart”, tänkte jag. Men plötsligt gick det upp för mig att vi faktiskt stod på randen till vår tids mest omfattande kris.
På en dag avbokades nästan hela mitt år. Några kunder var schyssta och lät mig fakturera även fast jag är skyldig dem genomförandet av uppdraget till senare. Jag fick katastroftankar och började försöka sälja min Jeep. Sen blev jag sur på avsaknaden av stödpaket till små-företagare och gick bananas och började ringa politiker och skapa debatt. Någonstans i det tog jag mig också samman och hörde av mig till många av mina kunder ”Hallå hallå någon åt en fladdermus och nu så har jag tid över behöver ni hjälp”. En satsning som resulterade i att en stadsdelsdirektör ringde mig en lördag och sa ”ja kom och hjälp oss”. Så nu jobbar jag 40% i en ledningsgrupp. Jag lär mig nytt och det känns spännande.
Världen är fortfarande upp och ner men jag landade på fötterna. Istället för att föreläsa om kommunikation jobbar jag nu mer med händerna i myllan för att skapa vi-känsla, förtroende och engagemang i en direkt kristid. Jag ser själv vilken klassisk förändringskurva jag gick igenom, nu är jag helt inne i acceptans och omställning. Och jag tänker att just förmågan till omställning är det som gör arten människa odödlig.
Det har dock blivit tydligt för mig att jag ÄLSKAR att föreläsa och skapa möten mellan människor. När det här är över är det jag som tar på min min indian-guru-hatt och arbetar stenhårt med att skapa det jag drivs av: starka relationer och genuinitet.
Vi kommer ta oss igenom det här och vi kommer ha lärt oss massor om vår egen kapacitet och om varandra. Kanske vågar vi också leva vårt liv utifrån de värden som karantänen lärt oss? Mer tid för oss själva och varandra? Ett mer flexibelt arbetsliv präglat av tillit? Lägre insteg till att använda digitala verktyg? Mer närvaro och upptäckarlusta i vår närmiljö istället för idén om lyckan framför en paraplydrink på andra sidan jorden.
Jag tror att världen gav oss Covid-19 för att vi inte förstod vad världen så länge försökte säga oss. Det är dags för en ny tid nu för oss som överlever och lever vidare.